Edward IV

500px-White_Rose_Badge_of_York.svgEdward Plantagenet, den förste engelske kungen av Huset York, var precis som Henry VI barnbarns barnbarn till Edward III och båda tillhörde därmed ätten Plantagenet.  Medan Henry VI, precis som Henry Tudor, härstammade från Edward III via John av Gaunt, så gick Edward IV:s linje via Edmund av York.

Han föddes i Rouen, Frankrike, den 28 april 1442 som ett av sex barn till Richard Plantagenet, hertig av York och kusin till Henry VI, och Cecily Neville. Flera av de medeltida kungarna var, för sin tid, förvånansvärt långa, 408px-Edward4och Edward IV anses vara den längsta som överhuvudtaget levt. Han beräknas ha varit 193 centimeter, och ”slår” därmed Henry VIII med 2.5 centimeter.

Uppbackad av sin kusin Richard Neville, Earl av Warwick besegrade han efter en serie strider Henry VI den 4 mars 1461, då Warwick å hans räkning intog London medan Henry VI och Margaret av Anjou hade slagit läger i norra England.

Warwick hade tänkt sig att det skulle bli han som fick styra England via Edward, och han var angelägen om att Edward gifte sig med en strategiskt betydelsefull europeisk prinsessa. Dessa planer gick om intet när Edward mötte Elisabeth Woodville, änka efter en adelsman trogen huset Lancaster, och med en omfattade familj.

De gifte sig, och Elisabeth såg till att skaffa inflytelserika poster och fördelaktiga äktenskap till samtliga sina 12 syskon. Detta minskade drastiskt Warwicks inflytande vilket naturligtvis inte föll i god jord hos hertigen.

Intressant är att som parentes notera att Elisabeth var dotter till Jacquetta av Luxemburg, den enda medlem av en kungafamilj som varit anklagad för häxeri.

Vidare kom Jacquetta också att bli mormorsmor till Henrik VIII och hans syskon genom 404744_255743_ORI_0Henry Tudors äktenskap med Elizabeth av York, dotter till Edward och Elisabeth Woodville.

Warwick hade naturligtvis inte för avsikt att bara sitta med armarna i kors och se sitt inflytande minska – Edward IV vände sig allt mer till Elisabeths bröder för råd – och bestämde sig för att vidta åtgärder för att återigen vinna inflytande över kungen. Detta skedde genom att han samlade en armé mot kungen, det i samverkan med Edwards allt annat än lojala bror George, hertigen av Clarence. De besegrade kungens armé (Edward själv var inte närvarande) i slaget vid Edgecote Moor, och Edward själv togs till fånga vid Olney. Warwick försökte därefter att regera i Edwards namn, men upptäckte till sin besvikelse att andra lorder inte delade hans missnöje med tingens tillstånd, utan helt enkelt föredrog Edward på tronen. En motrevolt var under uppseglig när Warwick insåg att det kloka var att försätta Edward på fri fot.

Edward var inte intresserad av att straffa vare sig sin bror, Hertigen av Clarence, eller sin kusin Warwick vid denna tidpunkt, vilket kan tyckas vara ett olyckligt beslut, för det tog inte många månader innan de åter igen konspirerade mot Edward. Denna gång besegrades de och tvingades fly till Frankrike, där de kom i kontakt med Margaret av Anjou som lovade dem franskt stöd vid en invasion av England mot att Henrik VI återigen installerades på tronen.

Så skedde också 1470. Henriks regim blev dock kort, och samtida vittnesmål antyder att Henrik själv vid denna tidpunkt var så mentalt sjuk att han inte riktigt var på det klara med vad som skedde omkring honom. Edward blev dock denna gång den som fick fly tillsammans med sin bror Richard, hertigen av Gloucester.

Backad av Charles av Bourgoigne återvände han dock snart med en minrde invasionstyrka, och i slaget vid Barnet 1471 dödades Warwick. Strax därpå följde slaget vid Tewkesbury, där Edwards styrkor gick emot alla tidigare rådande koder i krigsföring, och gick in i katedralen och mördade människor som hade sökt skydd där. Vid Tewkesbury dödades också Henrik VIs och Margaret av Anjou´s son, Edward av Westminster, prinsen av Wales.

Efter detta följde några år av relativt lugn, farm till 1478, då hertigen av Clarence återigen konspirerade mot sin bror. Mer om detta i texten om George själv.

Edward dog 9 april 1483 efter in tids sjukdom, och hade då utsett  Richard, Hertig av Gloucester som tillfällig regent i sin sons, den 12-årige kronprinsen Edward, ställe.

641px-Coat_of_Arms_of_Edward_IV_of_England_(1461-1483).svg

Mer om det i en egen (kommande) mapp, inte helt oväntat namngiven ”Prinsarna i Towern”.

Advertisements

Henry VI

500px-Red_Rose_Badge_of_Lancaster.svg

Född på Windsor Castle 6 december 1421 och blev kung innan sin 1-årsdag då hans far, Henry V, dog den 31 augusti 1422. Han är därmed den yngste kung som någonsin intagit Englands tron. Han kröntes 1431, men England styrdes via företrädare fram till 1437. 469px-King_Henry_VI_from_NPG_(2)Henry tillhörde Huset Lancaster och var av ätten Plantagenet.

Hans mor var Cathrine av Valois, dotter till den franske kung Charles IV, och som sådan sedd med yttersta misstänksamhet, vilket resulterade i att hennes tillgång till och inflytande över hennes son kraftigt begränsades. Detta släktskap innebar dock att Henry vid 22 månaders ålder även utropades till kung av Frankrike när Charles IV dog.

Cathrine var även mor till Jasper och Edmund Tudor, och Henry VI därmed farbror till den framtida Henry VII.

Vid tiden för Henrys födelse, och ytterligare 30 år framåt, befann sig England inbegripet i den serie av strider mellan England och Frankrike som gått till historien som Hundraårskriget, och i ett försök att främja freden gifte sig Henry 1445 med den då 15-åriga Margaret of Anjou.

Henry VI beskrivs av samtida källor som fredlig och from, och illa anpassad för det dynastiska krig som skulle komma att utspela sig under hans regeringstid, men redan under Hundraåriga kriget mellan England och Frankrike vilket var en serie av konflikter som ägde rum mellan 1337 och 1453.

Efter att periodvis under kriget haft befälet över stora delar av England hade man vid krigets slut endast Calais. När man förlorade Bordeaux 1453 var slaget så hårt för Henry att han blev vad man idag anser katatonisk, något som han aldrig fullt ut hämtade sig ifrån. Teorier finns att han ärvt en sinnessjukdom från sin morfar som var sjuk de sista 30 åren av sitt liv.

Under Henrys sjukdom och därefter kom Margaret att spela en betydande roll för Lancaster-fraktionen i Rosornas Krig. 1460, efter att Henry under en tid vart fången av York-styrkorna, flydde Margaret med honom och deras son till Skottland. Under denna???????????????????????????????????????? period intog Edward IV tronen. För att nå dit hade Edward haft hjälp av Richard Neville, hertig av Warwick, en av de rikaste och mest inflytelserika lorderna i England och känd som ”Warwick the Kingmaker” då han hade en förmåga att framgångsrikt placera ”sina” män på den engelska tronen.

Margaret av Anjou var dock inställd på att återvinna tronen inte bara för sin make, utan även för deras son, prins Edward och lyckades med detta en kort period då Warwick bytt sida och gav sitt stöd till Henrys sak. Henry VI återtog sin post som Englands regent 1470-71, då han återigen greps och fördes till Towern. Där dog han, den 21 maj 1471, med största sannolikhet mördad. Han son hade då stupat i slaget vid Tewkesbury redan den 4 maj, och därmed blivit den ende engelske kronprins som dött i strid.

Margaret av Anjou flydde till Franrike för beskydd av den franske kungen, och där dog hon den 24 augusti 1482.

408px-Arms_of_Margaret_of_Anjou.svg

410px-Royal_Arms_of_England_(1470-1471).svg

Huset Lancaster

Margaret av Anjou

The Battle of Bosworth

Today must be said to be the absolute startingpoint of the Tudor era. The day wouldBattle_of_Bosworth_by_Philip_James_de_Loutherbourg start with Richard III on the throne, and by the time it was over, the king of England was Henry Tudor. It is today of course the anniverasary of the Battle of Bosworth, which can also be said to have been the last great battle of the Wars of the Roses.

The outcome of the battle is almost incomprehensible as when the present and the future king met close to Ambion Hill in Leicestreshire, Richard III was backed by approximately 10 000 and Henry Tudor around half of that.

King_Henry_VIIHenry Tudor had left his 14 year long perido as an exile by way of Harfleur and without any mishaps crossed the channel and arrived in England on the 1st of August and landed in Wales on the 7th. Being of Welsh descent Henry had expected more of a support, but he had been away for a long time and had also been not much more than a child when he left, and as a result his arrival was met to a large extent with indifference and silence.

Only a small number of his fellow Welshmen decided to join him on his march further into the country, the most prominent member of the following being Rhys ap Thomas who must be said to have been a leading person in the west of Wales. He had, as a reward for refusing to participate in a rebellion against Richard III, received the position as lieutenant over west Wales by the king, but was successfully courted by Henry Tudor and decided to join the slowly growing army.

The goal for Henry´s march was clearly London, but he didn´t immediately set course for the capital, but after crossing the border between Wales and England on the 15th or 16th of August, he rested at Shrewsbury and later continued eats to meet Gilbert Talbot – a knight who would later be a Knight of the Garter in 1495 and Lord Deputy of Calais in 1509 – as well as English allies and deserters from Richard´s army.

Richard had anticipated the arrival of Henry since mid-July, but when news of the King_Richard_IIIlanding reached him on August 11th , it still took him a couple of days before his loeds found out that the king was mobilising his forces and also was in need of them and their armies. The result was that the York army didn’t gather until August 16th, making Leicester their base.

Richard arrived on the 20th of August and joined Norfolk while Northumberland arrived the day after. After this the royal army moved west with the intention of cutting of Henry´s march on London. Richard III mad his camp on Ambion Hill* which he assumed would be of tactical value.

There were problems in the ranks of Richard´s army. One of his men, Thomas, Lord Stanley, was married to Henry Tudor´s mother Margaret Beaufort. Even though he had declined to participate in Buckingham´s rebellion, his wife´s envolvement had meant that he was under the eye of Richard who also eld his son Lord Strange as a hostage to assure himself of Lord Stanley´s loyalty. Loyalty would have been a tricky thing for Lord Stanley during these days; on one side the king to whom he had sworn obedience, on the other side not only his wife and her son, but also his own son. Stanley and his younger brother William brought 6 000 men to the battlefield in addition to Richard´s 10 000.

As the battle drew closer and the Stanley army was positioned on Dadlington Hill. Richard is said to have sent a message to Stanley to let him know that if he didn´t join Richard´s forces, his son would be beheaded. Stanley allegedly replied that he had other sons. Richard is said to have demanded an immediate execution but was advised to wait until after the battle, which was a stroke of luck for Lord Strange. When Henry Tudor in his turn sent for Lord Stanley, the answer he received was wavering, and when the two armies clashed, the Stanley´s remained in their positions and observed which way the battle was going. When it became obvious that Richard against all odds was losing, the Stanley´s finally joined the battle on the side of Henry Tudor. The Lord_Stanley_Brings_the_Crown_of_Richard_(wide)historians are all in agreement that Richard fought to the very last, and contrary to popular opinion, he didn´t shout “My kingdom for a horse”** (indicating that he was about to flee), but instead shouted “Traitor, traitor, traitor”.

Some people believe that it was the earlier mentioned Welshman Rhys ap Thomas who finally killed Richard III, but there really is no way to know this. Another popular legend is that Stanley found Richard´s crown in a thornbush where it had landed as the former king went down, and handed it to Henry Tudor as the new king who then became Henry VII.

Smaller battles and skirmishes would flame up for a little while longer, but in all, this battle put an end to the Wars of the Roses.

After his death Richard was brought to Leicester where he was put on display for two days to really bring it home to his supporters that he was dead. He was later buried in Greyfriar´s.

As the dissolution swept through the country, Greyfriar´s was destroyed in the 1530´s, and the grave of the last Plantagenet king seemingly lost to the word. In September 2012 the skeleton of a man with an obviously crooked spine was found under the tarmac during a dig in a parking lot where Greyfriar´s was believed to have been located. After many tests, including comparing DNA with now living descendants of Richard´s sister and, such as Michael Ibsen from Canada, it was in early 2013 established that the found remains did indeed belong to Richard III.

article-2425609-02F1C2E600000514-232_634x299

Update after original posting: Richard was reinterred in Leicester Cathedral on March 28th 2015, and event which drew visitors from all over the World.

Coffin

*It is diffucult to, with 100 percents certainty establish wher the exact location for the battle would have been, as it didn´t leave any direct physical traces. In October 2009 the result of geological examinations in combination with archealogical excavations from 2003, suggested that the location of the battle may have been about 3 kilometres southwest of Ambion Hill.

**The quote about the horse is from the Shakespeare play Richard III, a work of art some people consider to be ”Tudor propaganda”, even if it´s never been quite established why Shakespeare would feel the need to create propaganda against Richard III after more than 100 years of Tudor rule.

Sources:

Bosworth – Chris Skidmore

Bosworth 1485; Last Charge of the Plantagenets – Christopher Gravett

Bosworth Field and the Wars of the Roses – Alfred Rowse

Images:

Wikipedia except coffin of Richard III: courtesy of Leicester Cathedral

Henry Tudor/Henry VII

Henry Tudor föddes i Pembroke Castle den 28 januari 1457, som ende son till Edmund Tudor och Margaret Beaufort.

Hans krav på tronen kom via Margaret via hennes status som barnbarnsbarn till John of Gaunt, men ansågs som svagt då det dels kom via en kvinna och dels på grund av osäkerheten kring legitimiteten i relationen mellan John of Gaunt och Kathrine Swynford.

Deras barn förklarades och legitima vid två tillfällen, först 1397 av Richard II och sedan återigen 1407 av Gaunts son Henry IV, med det tillägget att de, eller deras ättlingar, aldrig skulle kunna ställa några krav på att inta den engelska tronen.

Detta till trots var Henry Tudor 1483, som resultat av mordet på Henry VI samt hans son Edward of Westminsters död i slaget vid Tewkesbury, den ende överlevande av Huset Lancaster som hade krav på den engelska tronen.

Under Rosornas Krig* växlade tronen ett par gånger fram och tillbaka mellan Henry VI av Huset Lancaster och Edward IV av Huset York.

*Rosornas Krig, med presentation av nyckelpersonerna kommer också att komma på bloggen

När Edward återtog tronen 1471 flydde Henry Tudor till Brittany där han blev kvar i 14 år.

Ibland har sagts att de ekonomiska svårigheter han levde under de åren var en bidragande orsak till hans starka ekonomiska sinne under hans regeringsår.

Bild