Canterbury Cathedral

Jag tar en liten paus från personer och händelser för ett inlägg som inte handlar om någondera, men ändå genom århundradena har spelat en viktig roll i Englands historia, och som även var ett av målen för sommarens resa till England: Canterbury Cathedral.

Katedral,natt

Det är fullkomligt omöjligt att inte i det närmaste känna sig överväldigad när man kommer in i en byggnad som denna katedral, både som byggnadsverk och som plats för historiska händelser. Har man dessutom som jag, och många med mig, sett dramatiseringen av Ken Follets ”Svärdet och Spiran” är det lätt att få en bild av hur det kan ha sett ut när katedralen i Canterbury uppfördes.

Katedralen i Canterbury grundades 597, och är därmed en av de absolut äldsta katedralerna i Storbritannien, och återfinns inte helt oväntat på Världsarvslistan. Mellan 1070 och 1077, byggdes katedralen om helt och hållet till följd av en förödande brand 1067, alltså ett år efter slaget vid Hastings och Wilhelm Erövrarens övertagande av den engelska tronen. Den senaste större ombyggnaden ägde rum 1834.

433

Katedralen är totalt 160 meter lång med ett mittskepp som är 54 meter långt, 22 meter brett och 24 meter högt. Koret i sin tur är 55 meter långt, 47 meter brett och 22 meter högt. Katedralen har tre torn vilka är vardera 72 meter höga. Tornen hyser totalt 21 klockor, vara av en, Great Dunstan, med sina 3,2 ton är den största kyrkklockan i Kent, grevskapet där Canterbury är beläget och som ringer in varje heltimme. Dunstan har fått sitt namn efter en av de klockor som förstördes i den stora jordbävningen 1382. Den idag äldsta av katedralens klockor heter Bell Harry och varje dag ringer klockan 8 och klockan 21 för att meddela katedralens öppnande och stängande. Bell Harry gjöts 1635.

Katedralen är också sätet för Ärkebiskopen av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud. Den förste biskopen, som då naturligtvis representerade den katolska kyrkan 508och Rom, var Augustine av Canterbury, som år 596 skickats till England av påven Gregorius den Store för att kristna saxarna. Sittande biskop, Justin Welby är Canterburys 105:e ärkebiskop i en tradition som nu går tillbaka 1 400 år i tiden.

Under en så lång period har det naturligtvis funnits gott om intressanta levnadsöden, men jag nöjer mig med att här nämna tre som för den som är intresserad av engelsk historia säkerligen är välbekanta:

Thomas Becket, en gång vän till Henry II, krigare, rikskansler och ärkebiskop av Canterbury 1162 till 1170 då han mördades i katedralen på förmodat, men inte säkert, uppdrag av kungen själv. Separat inlägg om Becket kommer att komma.

I katedralen kan man se både var Becket mördades, var skrinet med hans reliker fanns 517fram till reformationen och var han idag vilar.

Thomas Cranmer, ärkebiskop mellan 1533 och 1555. Tillsatt av Henry VIII och inblandad i annulleringen av den sammes äktenskap med Katarina av Aragonien och ledande i den engelska reformationen. Behöll sin post under Edward VI men när denne dog och efterträddes av sin syster Maria I vars främsta mål var att återinföra katolicismen anklagades Cranmer för kätteri och brändes till döds på bål den 21 mars 1556. Cranmers aska spreds för vinden efter hans död, och ingen grav finns.

Reginald Pole tillsattes av Maria I och Canterburys sista katolska ärkebiskop mellan 1556 och 1558. I fråga om den gode Reginald, och till skillnad från de två förstnämnda, är det inte primärt hans gärning som ärkebiskop som är mest spännande (inte i mina ögon i alla fall) utan det faktum att han var barnbarn till George, hertig av Clarence och bror till Edward IV och Richard III samt Isabella Neville, kungamakaren Warwicks äldsta dotter.

Han tillhörde därmed Huset Plantagenet och utgjorde på så sätt ett ”hot” mot Huset Tudor, ett faktum som kostade hans mamma, Margaret Plantagenet, hertiginnan av Salisbury, livet då hon 1541 avrättades under groteska former i Towern. Reginald Pole själv dog dock i influensa i London, mindre än ett dygn efter att Maria I dött. Hans grav finns i Corona kapellet i katedralen.

Katedralen är naturligtvis viloplats för en lång rad historiska personer, inte minst ärkebiskoparna genom århundradena, men jag väljer att nämna Edward av Woodstock, son till Edward III och av sin eftervärld känd som The Black Prince – den Svarte Prinsen, samt Henry IV och hans drottning Joan av Navarra.

Och så ett litet urval av bilder:

509       535

531

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.canterbury-cathedral.org/visit/tour/

 

 

Advertisements